Ett brev till en fiende

Kan israeler och palestinier lita på varandra? Abdel-Qader Yassine är en palestinsk forskare och författare. Bronia Rubenstein är en israelisk judisk intellektuell och medlem i den israeliska Fred nu-rörelsen. De möttes i en anda av misstänksamhet (på en internationell konferens om den palestinsk-israeliska konflikten i Bryssel).

2009-11-25

Följande artikel, ett brev från Abdel-Qader Yassine till Bronia Rubenstein, bekräftar att dialog är det enda sättet ut ur den blodiga konflikten som har plågat Mellanöstern i 92 år.

Kära Bronia, 

Till att börja med vill jag tacka dig för ditt vänliga brev som jag fick för ett par dagar sedan. I egenskap av palestinsk intellektuell betraktar jag det som en stor bedrift att ha byggt en stark relation med en israelisk judisk intellektuell, speciellt under dessa svåra förhållanden.

Trots att många år har passerat är minnet av vårsta möte i Bryssel fortfarande levande. Vi var inte överens om någonting, utom att den stereotypa uppfattning som vi hade om varandra var felaktig. Vi möttes om och om igen. Det fanns en sjuklig fascination i dessa sammandrabbningar som om vi var två romerska brottare som cirklade runt och grep tag i varandra.

Vid vårt sista möte sade du: ”Jag förstår nu när vi har talat med varandra. Jag förstår mycket mer om ditt folk och om mitt”. Vi upptäckte att vårt mål var tydlig nog. Vi var emot den israeliska ockupationen. Uppriktigt sag så trodde jag inte riktigt på möjligheten av samexistens och ömsesidig respekt mellan våra två folk efter sex decennier av krig och hat.

Förlåt mig. Jag är som andra palestinier som bara har sett ockupationens fula ansikte (finns det någon ”mänsklig” ockupation?!). Vårt folk ser dagligen den israeliska armén i våra städer, byar och flyktingläger, där de behandlar oss med hat och brutalitet. Deras enda avsikt är att förolämpa och provocera oss.

Förlovade landet 

Jag är förvissad om att du förstår vad jag menar. I det ”förlovade landet” är palestinier alltid misstänkta tills deras oskuld är bevisad. Israeliska judar kan misshandla palestinier utan att bli lagligen fällda, men om en palestinier reagerar på en förolämpning straffas han brutalt.

Har du sett de palestinska byarna nära de judiska bosättningarna? Påminner de dig inte om reservaten där indianer lever i Amerikas Förenta stater? Vi palestinier, kära Bronia, är Israels indianer. Vi är ”de smutsiga araberna.”

För två veckor sedan fick jag ett brev från vår gemensamma vän dr Ibrahim Al-Najjar, där han beskriver vad som hände honom i Jerusalem. Han parkerade sin bil på General Allenby street, och när han återvände var vindrutan krossad. Han gick till polisstationen för att anmäla saken. Vakthavande konstapel var medlem av Kach-rörelsen, upptäckte han senare. När han förstod att Ibrahim var palestinier blev han villrådig.

”Efterblivna” 

”När tror du att det kommer att bli fred i den här regionen?” frågade han. ”När ni lämnar vårt land”, svarade Ibrahim. Den israeliska polismannen lade sin penna på skrivbordet och sade: ”Det här är det judiska folkets land och vi kommer aldrig att ge oss av. Ni araber är ett efterblivet folk.”

Två veckor senare besökte dr Al-Najjar sina föraldrar i Beit Hanina, en förort till Jerusalem. En judisk bosättare parkerade i närheten. Utrustad med maskingevär och batong gick han mot en palestinier som sålde grönsaker och började slå honom. Sedan trampade han på grönsakerna med sin stövlar. Därefter, berättade Ibrahim, återvände han till sin bil i det att han riktade sitt Uzi maskingevär mot förbipasserande, och försvann.

I Nablus, rapporterade Jerusalem Post för tre veckor sedan, beordrade sex israeliska soldater en gammal palestinsk vattenbärare att sitta av sin åsna. Sedan red de på den gamle mannens rygg, ”bara på skoj”!

Ny generation 

Kära Bronia, jag önskar uppriktigt att palestinier och israeler kunde förstå varandra. Men det är inte tillräckligt att bara förstå varandra. En hel generation palestinier har fötts, levt, vuxit upp och skaffat sig medvetenhet utan ett hemland. Det är ett tragiskt faktum att tre generationer palestinier (mina föräldrars, min egen och intifadans) har berövats möjligheten att leva fria i sitt eget hemland.

För min generation palestinier, som varit landsflyktiga i 61 år, har föreställningen om ett hemland blivit nära nog obegriplig. Vi vet att vi som palestinier är rättslösa: Det finns ingen stat, ingen ambassad, ingen institution över huvud taget för att skydda oss i krissituationer. Så har det varit för palestinier allt sedan upprättandet av den israeliska staten för 61 år sedan.

Känslan av att vara annorlunda har funnits hos mig i alla år. Medvetenheten i detta avseende har varit mer påtaglig än någonting annat. Statslösheten har varit min enda status. Och jag har sedan länge urinvånarens känsla för livet som statslös.

Jag har vuxit upp med tanken att det antagligen endast är helvetet som saknar den nationella kampens hårda påfrestningar. Kanske är den stat som vårt folk drömmer om bara en fantasi, tillkommen för att hantera vår fasansfulla historia. För oss har hemlösheten blivit vårt enda hemland.

Naturligtvis är det tragiskt ironiskt att judarna, när de nådde sitt eget ”förlovade land”, måste rycka upp ett annat folk med rötterna. Men genom att göra detta har de bytt det transnationella, transpolitiska och transhistoriska hemland de tradionellt bebott, med det folk som de ryckt upp med rötterna.

Decennier av drömmar

Efter sex decennier av möten med skiftande samhällen runt om i världen har palestinierna komit att känna att de tillhör en mycket större nation än det territoriella Palestina, en nation som är mångfaldigt rik och genuin, även om de politiska formerna förefaller göra det annorlunda.

Israel, som grundades som ett centrum för föryngringen av det judiska arvet, har blivit krisens hjärta inom det. Men som palestinier är vi jämt och ständigt plågade av vårt folks drömmar om en normal, självständig stat och vårt ständiga sökande efter en plats att fly undan vår historias terror. Drömmar av detta slag är starkare än materiella omständigheter. De blir ett fokus för känslor som är verkligare än verkligheten själv.

Palestinierna har fått uthärda den israeliska ockupationens institutionaliserade förnedring, statslöshetens hjälplöshet, massakrernas fasa. Vi har uthärdat obarmhärtiga belägringar av ursinniga fascistiska och fundamentalistiska gäng utanför vårt flyktingläger i Libanon, och förnedringen av den översitteriets kodex som omfattas av judaiska bosättare på Västbanken. Ändå ligger i själva övermåttet av vårt lidande vårt oupphörliga krav på värdighet och återfödelse. Vi har förädlats av vår fiendes hämndlystna ondska. Även om de andra inte betraktar oss så, är det vår egen bild av oss själva som framtiden kräver.

Lidandets hopp 

Trots att detta lidande inte på långt när har kommit till ett slut, så finns det hopp. För när det slutar, och det måste det, med det oundvikliga upprättandet av en oberoende och suverän palestinsk stat, kommer vi att befinna oss där. Vi kommer att vara där. Inte bara för att glädja oss åt vår nationella existens uppståndelse, utan för att vi äntligen har förverkligat ett desperat behov: att leva i ett land där vi har vår egen regering att angripa; våra egna politiker, byråkrater och valda församlingar att förlöjliga; vår egen framtid att debattera.

Kära Bronia, ingen kan ana vilken överväldigande underbar tanke detta är för en palestinsk författare som jag – uppvuxen i ett flyktingläger, statslös i hela mitt liv – att kunna fantisera om denna dröms förverkligande. Som du förstår längtar palestinierna efter fred mer än israelerna, för vi skadas mer av dess frånvaro.

Jeeperna som kör nerför gatorna i Jerusalem och Nablus kommer inte att vara fyllda med israeliska ockupationssoldater. Det blir inga knackningar på dörren mitt i natten från en israelisk (eller arabisk) polisman med en arresteringsorder. De papper vi bär på oss kommer inte att vara ett ”statslöst resedokument” utan ett oskyldigt körkort. Männen som står på trottoarkanten är murare som håller i verktyg för att bygga ett hus, inte israeliska soldater som håller i sprängämnen för att spränga det.

När en palestinier fyller i ett formulär behöver han eller hon inte våndas över raden där man ska skiva sin nationalitet. Och slutligen, varhelst en palestinier väljer att leva i världen, vet han, att i stunder av kris, i stunder av hjälplöshet, har han någonstans att ta vägen.

Han kan återvända.

Men innan en palestinsk stat etableras på Västbanken och Gazaremsan, innan palestinierna kan vinna tillbaka det som nästan alla i världen ser som sin födslorätt och som en självklarhet, kommer de att leva i ett vakuum, i ett dystert vakuum. De ser bara det röda i blodets vision. De har ingenting att förlora. Absolut ingenting.

Jag hyser inte det minsta tvivel om att du delar denna övertygelse med mig. Och jag vill att du ska veta att jag i vår relation ser en sann bild av hur våra båda folk skulle kunna samarbeta.

Och så, min vän, måste vi fortsätta att försöka. Vi måste bekanta våra barn med en mycket bättre dröm. Palestina-Israel, detta vackra land, civilisationens vagga, kan – o, freden kommer – åter bli en Edens lustgård på jorden. Om jag inte trodde att detta kommer att hända skulle jag förtvivla – och jag vägrar att förtvivla.

Jag ser fram emot att höra från dig och höra om dig mycket snart. Sänder dig mina hälsningar och önskar dig ett gott Rosh Hashana (5770).